Guillaume Faye är en av den franska Nya Högerns mest framträdande teoretiker. I ett tal han höll i maj 2005 i Moskva be- handlar han de påtagliga hot de europeiska folken nu står inför. Bland annat den förödande massinvandringen till Europa, förstörelsen av Europas etniskbiologiska grund och den nya amerikanska imperialismen.

Inte sedan det Romerska imperiets fall har Europa upplevt en så dramatisk situation. Det står inför en fara som saknar motstycke i dess historia och vet inte ens om det – eller snarare vägrar att se det. Europa har invaderats, ockuperats och koloniserats av folk från Syd och av islam. Det domineras av USA som utkämpar ett skoningslöst ekonomiskt krig mot Europa. Det håller på att kollapsa demografiskt, medan dess befolkning åldras och slutar fortplanta sig. Europa har förvekligats av dekadenta, nihilistiska ideologier förtäckta med en obesvärad optimism, och det har drabbats av en aldrig tidigare skådad tillbakagång av kultur och utbildning till primitivism och materialism. Europa är världens sjuke man. Och dess politiska klasser samarbetar aktivt med dess intellektuella elit i detta rasliga självmord. Mitt resonemang handlar inte enbart om invandring utan även om en kolonisation och en invasion som omvandlar Europas biologiska och etnisk-kulturella härstamning; det handlar om att inte bereda väg för förtvivlan; om att se att kampen just har börjat och att veta att de nära besläktade europeiska folken inte har något annat alternativ än att förenas till sitt gemensamma försvar.

Den icke-vita invasionen av Frankrike och Europa och dess demografi är skrämmande. I en aktuell avhandling, ”Afrikanska Frankrike”, förutspår en välkänd demograf att om den nuvarande trenden fortsätter, kommer mer än fyrtio procent av Frankrikes befolkning att vara svart eller av arabiskt ursprung år 2040. Idag är tjugofem procent av alla skolbarn i Frankrike och Belgien och mer än trettio procent av alla nyfödda redan av icke-europeiskt ursprung. Av Frankrikes nuvarande befolkning på 61 miljoner är fler än 10 miljoner icke-européer, vilka har långt högre födelsetal än européer. Varje år naturaliseras hundratusen icke-européer i Frankrike och ytterligare trehundratusen, de flesta illegala, överskrider våra oskyddade gränser. Situationen är inte mycket annorlunda i övriga Europa, och den anger det faktiska slutet för vår civilisation, även om de politiska klasserna uppenbarligen ännu inte har märkt det.

Globalt, även i USA, är de vita folken på kraftig tillbakagång i fråga om antalet individer. Det sägs ofta att vår tekniska överlägsenhet uppväger denna skillnad, men jag tror inte det: De enda meningsfulla formerna av välstånd och makt finns i människor. Ty en civilisation bygger främst på det romarna kallade ”säd”, det vill säga den etnisk-biologiska grunden, de rötter som ger näring åt en civilisation och kultur.

Den icke- europeiska invasionen av Europa, vilken inleddes på 60-talet, var till stor del självframkallad, anstiftad av vänster- och högerpolitiker som smittats med marxistiska och trotskistiska idéer, av arbetsgivare som var giriga efter billiga arbetare, av intellektuella judar som krävde ett mångetniskt samhälle, av ideologin om mänskliga rättigheter som är sprungen ur sekulariseringen av vissa kristna principer.

I Frankrike och Europa har de kollaboratörer som medverkade till invasionen inrättat ett förmånssystem för inkräktarna, vilket de ursprungliga vita är tvingade att betala för. Illegala invandrare gynnas således inte enbart av att endast i sällsynta fall repatrieras när de grips, de fortsätter att erhålla alltför generösa bidrag som betalas ut av de anti-vita krafter som styr staten. Samtidigt har ”antirasister” infört en mängd diskriminerande lagar som skyddar invandrare för normala sociala inskränkningar, trots att de till stor del svarar för brottslighetens explosionsartade ökning.

Invasionen fortskrider i samma utsträckning på förlossningsavdelningarna som utmed våra genomsläppliga gränser. De vita folkens demografiska tillbakagång har i förening med invandringen blivit en ekonomisk katastrof för Västeuropa. Den beräknas kosta 180 miljarder dollar per år (om man räknar in den växande otryggheten såväl som de oräkneliga formerna av bidrag som invandrare, också de illegala, uppbär). Detta skapar i sin tur nya frestelser för inkräktarna. Det är helt enkelt betydligt mer givande att vara arbetslös i Europa än att arbeta i Tredje världen. Medan de utbildade och kreativa skikten av vår befolkning börjar fly, främst till USA, ersätts de av Afrikas underklass, vilka måste födas och understödjas av oss och ingenting har att erbjuda i form av intelligens eller färdigheter.

Alla dessa fakta antyder att Europas ekonomi under tjugohundratalet kommer att vara lamslagen, likt de i Tredje världen.

I tillägg till denna icke-vita massinvasion är islam ännu en gång på offensiven. Med enkelspårig envishet söker denna totalitära och aggressiva religion eller ideologi erövra Europa. Vi har redan utstått tre stora angrepp från islam, som idag utbreder sig från Gibraltar till Indonesien. Den första av dessa offensiver stoppades i Poitiers år 732 av Karl Martell; den andra år 1683 under den ottomanska belägringen av Wien; den tredje (i form av den nuvarande invasionen och kolonisationen) pågår nu (och bekämpas knappt). Islam har ett långt minne, och dess mål är att på vår kontinent upprätta det som (ledaren för Irans islamiska revolution) ayatolla Khomeini kallade för ”det universella kalifatet”.

Invasionen av Europa har börjat och siffrorna (som vittnar om dess omfattning) är alarmerande. Kontinenten, Ryssland inräknat, är nu ockuperad av 55 miljoner muslimer, en siffra som ökar med sex procent årligen. I Frankrike finns det minst sex miljoner. Likt muslimerna i Belgien och Storbritannien börjar de i Frankrike att kräva en del av den politiska makten. Regeringen, å sin sida, vägrar helt enkelt att seriöst bemöta deras planer på att omvandla Frankrike till en islamisk republik till år 2020, när den arabiska och muslimska befolkningens demografiska tyngd har blivit avgörande. Under tiden finansierar den byggandet av moskéer över hela landet i hopp om att köpa social fred; det finns redan fler än tvåtusen i Frankrike, nästan dubbelt så många som i Marocko. Islam är för närvarande den näst största religionen i Frankrike efter katolicismen, men det är den största i fråga om antalet utövare. Republikens president Jacques Chirac har även förklarat: ”Frankrike är nu en islamisk maktfaktor.” Överallt i Väst råder den ogrundade uppfattningen att det är skillnad på islam och ”islamism”, och att en västerländsk, sekulariserad, det vill säga moderat islam är möjlig. Men det finns inget sådant. Varje muslim är potentiellt en jihadist. Ty islam är en teokrati som inte gör skillnad mellan det andliga och det världsliga, mellan tro och lag, och söker införa sina sharialagar i ett Europa vars civilisatoriska läror den är helt oförenlig med.

Brottsligheten i Västeuropa, orsakad av massinvandring och medborgerliga värderingars sönderfall, har nått outhärdliga nivåer. I Frankrike år 2004 brändes fler än tiotusen bilar och dödades fler än 80 poliser. Varje vecka utbryter raskravaller i förorterna. I de offentliga skolorna är våldet endemiskt och utbildningsnivån har nästan kollapsat. Av ungdomar under 20 år är nästan 20 procent analfabeter. Medan rasistiska attacker på vita stadigt ökar, ignoreras de rutinmässigt i de antirasistiska heliga skrifternas namn, som säger att bara vita kan vara rasister. Samtidigt har en förtryckande lagstiftning, värdig sovjetisk kommunism, infört en arsenal av ”lagar” vars rena ideologiska och subjektiva avsikt inte ens gör anspråk på rättvisa, för att inte tala om objektivitet. All kritik av invandring och islam är förbjuden. Jag själv har blivit ställd inför rätta flera gånger och dömts att betala skyhöga böter för att ha skrivit boken ”Koloniseringen av Europa”.

Ett raskrig är nu förutsebart i flera europeiska länder, ett underjordiskt krig som kommer att vara långt mer destruktivt än ”terrorismen”. Den vita befolkningen förflyttas, en form av folkmord pågår mot den med de styrande klassernas, mediernas och politikernas delaktighet eller röstnedläggande. Ty den ideologi denna kollaborerande elit upprätthåller är fylld med ett sjukligt hat mot det egna folket och en osund längtan efter rasblandning.

Statens utopiska plan för ”republikansk integration” har icke desto mindre misslyckats därför att den förutsatte att fredlig samlevnad mellan utlänningar och infödda, icke-vita och vita inom samma territorium, var möjlig. Våra styrande har inte läst Aristoteles, som lärde att en stat omöjligt kan vara demokratisk och välordnad om den inte är etniskt homogen. Europeiska samhällen övergår idag i ett ohanterligt etniskt kaos.

Jag kommer från sydvästra Frankrike, från området längs med atlantkusten och jag talar inte ett ord ryska, men jag känner en oändligt större samhörighet med en ryss än med en fransktalande arab eller afrikan, även om de råkar vara ”franska” medborgare.

Den nuvarande situationen kan nästan kliniskt förklaras som en form av ”mental AIDS”. Våra nuvarande åkommor kommer från nihilismens virus, vilket Nietzsche förutsåg, som har försvagat hela vårt naturliga försvar. Sålunda smittade har européerna dukat under för en febrig självutrotning. De har frivilligt öppnat statens portar.

Det första symptomet på denna sjukdom är ”xenofili”: det att genomgående föredraga de Andra framför de Egna. Ett andra symptom är ”etnomasochism”, ett hat mot den egna civilisationen och det egna ursprunget. Ett tredje är förvekligande eller vad som kunde kallas att dyrka svagheten och föredraga den manliga homosexualiteten. Historiskt erkända värden förbundna med bruket av våld och ett folks överlevnad – värden förbundna med ära, lojalitet, familj, fruktsamhet, patriotism, viljan att överleva etcetera – betraktas idag som löjliga brister. Skulden för denna sorts urartning är till stor del sekulariseringen av kristlig välgörenhet och dess egalitära avknoppning, mänskliga rättigheter.

Européer kan hämta inspiration av att vissa värden fortfarande upprätthålls i Ryssland: Till exempel medvetenheten om att man tillhör en överlägsen civilisation och försvaret av ”rätten till distans” till andra folk. Vi måste bryta med alla slag av ”etnopluralism”, vilken bara är en annan form av jämlikhetssträvan, och återta rätten till ”etnocentrism”, rätten till att leva i våra länder utan de Andra. Vi måste också återta principen: ”Till var och en hans eget”. Dessutom är det endast västerlänningar som tror att rasblandning är en dygd eller föreställer sig framtiden som en smältdegel. De är ensamma om att tro på kosmopolitism. Men det tjugoförsta århundradet kommer att domineras av de etno-religiösa blockens återfödelse, särskilt i Syd och i Öst. Francis Fukuyamas ”historiens slut” kommer aldrig att inträffa. Istället kommer vi att uppleva en historiens acceleration med ”civilisationernas kamp”. Européer måste också bryta med den upptagenhet med nuet som de är försänkta i och åter lära sig att se sig själva (så gör muslimer, kineser och indianer) som ett ”långlivat folk”, bärare av framtiden. Den mentala revolution som krävs för att få till stånd denna förändring i europeiska hållningar är, fastän möjlig endast genom en gigantisk kris, en våldsam chock, som redan är på väg och om vilken jag nedan kommer att säga några få ord.

Européer måste också instämma med vad jag i min senaste bok kallade ”den nya amerikanska imperialismen”, en imperialism mer hårdhänt än den under det kalla kriget men också klumpigare. Efter Sovjetunionens sammanbrott verkar amerikanska regeringar ha tappat all känsla för måttlighet och fått ännu större hybris, då de ger sig in på en fantastisk strävan efter världsherravälde, uppklädda i avbilder av ett nytt Romarrike. Självklart är mycket av detta förklarligt med utgångspunkt i nykonservativ ideologi förbunden med sionism, men det är också drivet av en messiansk, närmast sjuklig känsla av att ha ett ”gudomligt uppdrag”.

Vilka är den nya amerikanska imperialismens mål? Att innesluta och oskadliggöra Ryssland, att förhindra varje meningsfull allians mellan det och Europa (Pentagons värsta mardröm): att avleda Europas utmaning av dess hegemoni genom att göra islam och muslimska Turkiet till en del av det; att underkuva de öst- och centraleuropeiska delarna av det förra Sovjetimperiet; att föra ett obevekligt ekonomiskt krig mot den Europeiska Unionen och att göra det på ett sådant sätt att den senare inte ens drömmer om att göra motstånd. Överallt strävar denna nya amerikanska imperialisms korsfararanda att införa ”demokrati”, speciellt i Rysslands utkanter. ”Demokrati” har kommit att betyda ”proamerikansk regim”.

Men vi skall inte klaga på dessa amerikanska strävanden, vilka överensstämmer med landets geopolitiska och begär efter världsherravälde. I historien är alla ansvariga bara för sig själva.

Det är därför jag motsätter mig den ”besatta och hysteriska anti-amerikanism” som är så vanlig i Frankrike, för att den motverkar sitt syfte, är ansvarslös och utmålar oss själva som offer.

Ett folk eller en nation måste lära sig att skilja mellan sin ”huvudmotståndare” och sin ”huvudfiende.” Den förste försöker att behärska och undergräva, den andre att döda. Vi skall inte glömma Carl Schmitts ordspråk: ”Det är inte bara du som väljer dina fiender, det är oftare dina fiender som väljer dig.” Amerika, särskilt dess styrande klass, är Europas och Rysslands ”huvudmotståndare” i fråga om geopolitik, ekonomi och kultur. Europas ”huvudfiende” är folken från Syd, som i allt större utsträckning samlas under islam, vars invasion av Europa sedan länge är igång, underlättad av politiker och en intelligentia som har öppnat portarna (till Washingtons förtjusning) och som strävar efter ett rasblandat, icke-europeiskt Europa.

På samma sätt som atlantisterna överskattar de hysteriska antiamerikanerna USA, utan att förstå att det är så starkt endast därför att vi är svaga. Amerikanernas katastrofala och kontraproduktiva ockupation av lilla Irak, i vilket de inte infört annat än kaos, gör allt detta ogensägligen uppenbart. Under det tjugoförsta århundradet kommer USA att upphöra att vara den främsta stormakten. Det kommer Kina att vara eller, om vi har viljan, vad jag kallar ”Euro-Sibirien” – en allians mellan folken i det halvöliknande Europa och Ryssland förenade i en förbundsstat.

Jag har framkastat hypotesen att det nuvarande globala systemet, grundat på en tro på underverk, en tro på myten om oändligt framåtskridande, står på randen till sammanbrott. För första gången i historien hotas mänskligheten som helhet av en katastrofal kris som troligen inträffar någon gång mellan år 2010 och 2020 – en kris framkallad av den pågående nedbrytningen av ekosystemen och klimatförändringar, av den minskade tillgången på fossila bränslen och livsmedelsproduktionens minskande kapacitet, av den internationella spekulations- och skuldsättningsekonomins ökande känslighet, av återkommande epidemier, av tilltagande nationalism, terrorism, spridning av kärnvapen, av Islams ökande aggressivitet och av den västerländska befolkningens dramatiska åldrande.

Vi måste förbereda oss inför dessa sammanfallande katastrofer, som kommer att beteckna övergången från en era till en annan, då deras förödande verkningar kommer att röja liberal modernitet ur vägen och framkalla den nya medeltiden. Med ett sådan sammanfall kommer en möjlighet till återfödelse, då varje större historisk pånyttfödelse uppstår ur kaos. Detta är särskilt fallet med en civilisation som vår egen, vars natur kännetecknas av förvandling.

Framtidens Europa behöver inte längre föreställas i den nuvarande Europeiska Unionens ohanterliga och sörjiga former. En union som är en maktlös Medusa, oförmögen att kontrollera sina gränser, behärskad av frihandelsvansinnet och föremål för amerikansk dominans. Vi måste föreställa oss ett federalt, kejserligt Storeuropa, etniskt homogent (det vill säga europeiskt), baserat på ett enda autonomt område och oskiljaktigt förenat med Ryssland. Jag kallar detta enorma kontinentala block ”Euro-Sibirien”. Utan behov av att vara aggressiv mot sina grannar därför att det skulle vara oangripligt, skulle ett sådant block bli den främsta supermakten (i en värld indelad i stora block), självcentrerad och en motsats till alla de farliga dogmer som idag förknippas med globaliseringen. Det skulle ha förmågan att utöva ”de stora områdenas självhushållning”, vars principer redan har utarbetats av den nobelprisbelönade ekonomen Maurice Allais. Det halvöliknande Europas öde kan inte skiljas från kontinentala Rysslands, och grunderna därtill är både etnisk-kulturella och geopolitiska. Det är absolut nödvändigt för Amerikas världshandelsvälde att förhindra en Euro-sibirisk federations födelse.

Detta är inte det rätta tillfället att tala om staten Israel. Endast ett ord: Av främst demografiska orsaker tror jag att den sionistiska utopin, uppfunnen av Herzl och Buber, förverkligad år 1948, inte kommer att överleva längre än sovjetkommunismen gjorde. I själva verket är dess slut redan i sikte. Jag skriver för närvarande en bok om ”den nya judefrågan”, som jag hoppas kommer att översättas till ryska.

Fatalism är aldrig ändamålsenlig. Historien har inga bestämda slut och den erbjuder oräkneliga oväntade tvära kast och vändningar. Låt oss inte glömma Vilhelms av Oranien valspråk: ”Där det finns en vilja, finns det en väg.” Den period vi för närvarande lever i präglas av motstånd och förberedelser inför ännu mer hotande händelser som kommer, som kan följa på kritiska ögonblick vid ett raskrig eller en massiv ekonomisk nedgång. Vi måste börja tänka på vad som kommer efter detta kaos och förbereda oss därefter. Låt mig till slut lämna er med min favoritparoll: ”Från motstånd till återerövring, från återerövring till återfödelse.”

Guillaume Faye

Den traditionella europeiska kolonialismen tolkade en hegemonisk och imperialistisk vilja, som inte nödvändigtvis innebar förstörelsen av de koloniserades värden. Utan från 1800-talet var den europiska kolonialismen också uttrycket för en ”civiliserande” vilja, sprungen ur den filosofiska universalismen från Upplysningens sekel samt en jämlikhetssträvan som tvingade kolonisatören att assimilera den koloniserade samt att ta ifrån denne sina värden.

Samtidigt som USA fördömde de europeiska makternas hegemoniska och imperialistiska strävan, i en anda av humanistisk och messiansk moral, bidrog de också på ett avgörande sätt till nedmonteringen av kolonialmakterna. Inte för att befria de koloniserade folken, utan för att ersätta den traditionella koloniala ordningen, i den politiska essensen, med en nykolonialism som från kolonialismen endast hade bevarat viljan att ”civilisera”. Således har den ”amerikaniserade” nykolonialismen endast radikaliserat hoten som kunde uppväga den tidigare europeiska kolonialismen över de koloniserade folkens identitet.

Det är likväl folken som hittills skulle ha undkommit det europeiska koloniala inflyttandet som oemotståndligt fann sig kuvade under den västerländska nykolonialismen, utan att dessa folk kunde reagera.

För i själva verket, hur revolterar man mot en maktstruktur som omfattar den lokala överklassen, de multinationella företagen, näringslivet osv? När en överman är synlig kan man beteckna honom som fiende och frigöra sig från honom, men nykolonialismen förslavar folken under en ”livsstil”, och inte längre under en främmande makt, som den traditionella europeiska kolonialismen. Hur bekämpar man en fantom-kolonisatör? Svaret belägger: den nya avkolonialiseringen kommer att vara metapolitisk och kulturell.

Av: Guilliaume Faye

Den nordiska och europeiska kulturvärlden håller på att dö ut. Folkgemenskapen är sedan länge förvittrad och har ersatts av en hejdlös egoistisk konsumtionskult som bryter ner de etniska banden, miljön och tusenåriga traditioner. Stora, främmande människomassor flyttar in i Europa och Norden utan att folken reser sig i protest. För att finna orsakerna och lösningen på denna kris måste vi gå bakom de konstruerade sanningar som de flesta tar för givna; bakom ridån av symboler, etnomasochism, kulturupplösning och massmedial indoktrinering som omedvetet styr våra liv.

Vår kultur befinner sig i djup kris. Som nordbor står vi inför stora utmaningar. Traditionella, samhällsbärande värden som heder, ära, offervilja och sammanhållning, vördnad för tidigare generationers uppoffringar, synen på den egna generationen som en länk i en lång kedja från forntid till framtid har under lång tid undergrävts. Samtidens generationer har förlorat hoppet på framtiden och försöker att existera i nuet, medan de äldre lever i minnet av det förgångna.

Teknologiskt står vi visserligen idag högre än någonsin tidigare. Men med ett tilltagande kulturellt förfall och intellektuell förslappning undermineras på sikt även möjligheterna till fortsatt vetenskapliga framsteg. Då samhällsupplösningen är så långt gången har många ur vårt folk till och med börjat acceptera storskalig etablering och expansion av helt väsenskilda folkslag här i norr på vår egen svenska mark som av historisk hävd tillhör just oss. Här är den plats där vårt folk måste kunna fortsätta leva i oinskränkt frihet som herrar i vårt eget hus för att ha möjlighet till fortsatt utveckling i linje med våra egna, unika förutsättningar.

Vår kultur har gradvis förfallit till en materialistisk, hedonistisk konsumtionskultur – resultatet av ett långsamt tillintetgörande av den ursprungliga nordiska och europeiska kulturen. En av de främsta orsakerna till detta var störtandet av den europeiska aristokratin i den franska och den amerikanska revolutionen, en annan var framväxten av ett industrialiserat och alltmer rotlöst Europa. Efter 1945 har en amerikaniserad konsumtions- och underhållningskult importerats och som steg för steg har trängt undan de sista resterna av de egna och suveräna kulturerna inom Europa och Norden.

Vi lever i en fragmenterad och relativiserad verklighet, där alla kulturella erfarenheter, sanningar och myter har ersatts av påstått allmängiltiga abstraktioner gömda under namn som humanism, demokrati och mänskliga rättigheter.

En historisk utveckling som började med renässansens framväxt av en borgerlig materialistisk civilisation – som vidare ledde fram till de borgerlig-liberala revolutionerna i Amerika 1776 och Frankrike 1789 – fortsatte med kapitalismens och industrialismens framväxt – därefter den kommunistiska revolutionen. Slutligen två världskrig som lämnade Europa och Norden kulturellt krossat och stympat.

Det sista steget är massimmigrationen av främmande folk som, med de alltmer rotlösa och kulturellt försvagade nordbornas likgiltiga och omedvetna samtycke, har bosatt sig inom Nordens och Europas gränser. Dessa breder sedan ut sig på våra egna folks bekostnad. Européer och nordbor reagerar varken politiskt eller kulturellt, utan låter det hela ske tyst och passivt. De få politiska reaktioner som kommer till uttryck reagerar oftast bara på symptomen, så som massimmigration, familjeupplösning och kriminalitet. Utan att angripa de essentiella problemen i dagens Europa och Norden.

För att komma närmare kärnan av Nordens politiska och kulturella utmaningar räcker det inte med att blicka bakåt eller att enbart reagera på de sista symptomen av de djupa orsaker som ligger bakom utplånandet av Nordens kultur och sedermera folk. Vi måste identifiera de bakomliggande orsakerna och sammanhangen till den situation som vårt folk befinner sig i nu, analysera dessa och sedan, i politiskt och kulturellt hänseende, agera i enlighet med de slutsatser vi kommer fram till. Det vi således behöver är ett metapolitiskt tänkande och agerande. Den metapolitiska analysen identifierar inte bara politiska och statliga beslut utan även vad som styr och påverkar samhällsutvecklingen som helhet. Metapolitiken tar hänsyn till kultur, ekonomi, historia, utrikes- och inrikespolitik, inte bara stat, parti eller nation. Vi måste förstå samhället i sin helhet, som en organism, för att kunna reformera och även revolutionera samhället fundamentalt och varaktigt.

Den motståndskamp som avser att i grunden förändra denna utveckling bedrivs av en liten minoritet i samhället. Men, som filosofen Oswald Spengler sade, är det just minoriteter som förändrar historiens gång. Organiserade minoriteter har upprepade gånger genom historien lyckats tillskansa sig makt i samhället och slutligen dominerat maktsfären genom att tillämpa genomtänkta strategier.

De sammanslutningar som under historiens lopp verkat för de nordiska folkens väl har däremot låst sig vid de strategier som tidigare varit framgångsrika. Men historien återupprepar sig inte i samma former, utan i principer. Därför är kopierande av tidigare politiska och revolutionära framgångar dömda att misslyckas. Det har bara funnits en Caesar och en Napoleon, för att illustrera det enkelt. Vi måste lära av historien inte bara hur vi griper makten, utan vad makten är, vad den styrs av, vad den vill och var den egentligen finns. Metapolitiken är politikens förutsättning och totala konsekvens – maktens dynamik från gatuplan till stat och parlament, i media och press, inom konst, kultur och populärkultur. Kort sagt alla de kanaler som kommunicerar värden som uppfattas kollektivt och individuellt. Därför ska den metapolitiska analysen komma före det politiska agerandet. En analys som bör vara ideologiskt obunden i den grad det är möjligt.

Därför vänder vi våra blickar mot den marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, som hade en ledande roll inom den socialistiska rörelsen vid tiden innan och under Mussolinis regim. Försöken att erövra fabrikerna från de borgerliga i Norditalien under åren 1919 och 1920 kom till korta. 1926, fyra år efter Mussolinis maktövertagande, dömdes Gramsci till tjugo års fängelse för sin regimfientliga verksamhet och satt i fångenskap fram till sin död år 1936. Ett verk av stor strategisk betydelse som Gramsci författade under fängelsetiden hette Quademi del carcere, översatt till svenska: Anteckningsböcker från fängelset.

I detta verk skrev Gramsci att staten inte är begränsad till en politisk apparat. Den opererar i själva verket parallellt med den så kallade civila apparaten. Med andra ord: varje politisk apparat förstärks av en civil konsensus, ett socialt och psykologiskt stöd från massorna. Detta stöd tar sitt uttryck i en samstämmighet på kulturens, världsåskådningarnas och sedvänjornas nivå. Den politiska makten stödjer sig således – för att överhuvudtaget kunna bestå – på en hos massorna socialt etablerad och utspridd kulturell makt.

Efter slutet av det första europeiska inbördeskriget, i en period av extrema kriser, skakades Italien av våldsamma arbetaruppror, expropriering av bönders lantegendomar och många traditionella samhällsinstitutioners sammanbrott. Dessa oroligheter nådde sin kulmen i september 1920, då medlemmar i handelsfackförbundet ockuperade Norditaliens metallindustri, den mest avancerade sektorn inom näringslivet, och försökte återuppta produktionen under arbetarnas kontroll. För ett ögonblick verkade det som att de skulle följa ryssarnas exempel och genomföra en revolutionär övergång till en Sovjetliknande regim. Men så blev det inte. Strejkerna avtog snart, de vänsterorienterade partierna splittrades, och inom två års tid hade Mussolinis fasciströrelse tagit kontroll över statsapparaten.

I sina reflektioner under fängelsetiden funderade Gramsci gång på gång över frågan om varför de lägre samhällsklasserna, under en period då de styrande institutionerna befann sig i oordning och den härskande klassen saknade de nödvändiga medlen för maktutövning, hade misslyckats med att vidmakthålla den revolutionära utvecklingen. Hans slutsats var att svaret stod att finna i ideologin. Till skillnad från sina marxistiska kollegor ansåg han att statens auktoritet vilade på mer än dess polis och rättsväsende. Gramsci, som var utbildad i historisk lingvistik, hade insett att eftersom ”det samhällsskikt som dominerade språket utövade auktoritet över närliggande, lägre samhällsskikt”, hade det möjlighet att påverka dess språkbruk. Revolutionären Gramsci kom fram till en liknande slutsats om kulturens roll. Enligt hans synsätt var den politiska maktutövningen beroende av samförstånd snarare än tvång. I enlighet med detta kunde staten regera, inte tack vare att de flesta människor levde i rädsla inför dess möjligheter till förtryck, utan snarare tack vare att staten anammade sådana idéer – en i samhället förhärskande ideologi – som gav dess handlingar legitimitet och fick dem att framstå som ”naturliga”.

På grundval av denna analys förstod Gramsci varför marxisterna inte lyckades erövra den politiska makten i borgerliga demokratier. De besatt inte den kulturella makten. Ingen kan störta en politisk apparat utan att dessförinnan ha försäkrat sig om den kulturella makten som den politiska makten ytterst vilar på. Först måste man vinna folkets samtycke genom att påverka idéerna, sedvänjorna, tankesätten, värdesystemet, konsten och utbildningen.

I vad den italienska teoretikern beskrev som ett ”ställningskrig” – ett krig i vilket idéer och uppfattningar var de huvudsakliga skiljelinjerna – skulle segern vara beroende av att man lyckades omdefiniera de förhärskande värderingarna, upprätta alternativa institutioner och underminera befolkningens befintliga värdegrund. En andlig eller kulturell revolution betraktades således som en nödvändig förutsättning för en politisk revolution. Övertagandet av den politiska makten är nämligen bara det sista steget i en lång process, en process som börjar med det metapolitiska. Metapolitik handlar helt enkelt om att påverka människors tankar, deras världsbild, deras begrepp. Först när det metapolitiska arbetet rönt framgång och befolkningen känner behovet av skifte som en självklar nödvändighet börjar den politiska makten – som då lösgjorts från allmänhetens konsensus – att vackla. För att slutligen falla. Metapolitiken kan därför ses som ett revolutionärt krig på världsåskådningens, tankekonstens och kulturens nivå.

Utifrån dessa insikter konstaterar vi att en politisk rörelse som åsidosätter den metapolitiska och kulturella kampen är oförmögen att åstadkomma bestående samhällsförändringar. En politisk kamp måste föregås, legitimeras och understödjas av en metapolitisk kamp.

Annars är den dömd att misslyckas.

I detta, att utgöra ett metapolitiskt avantgarde – och därmed ett livsviktigt komplement till varje politiskt initiativ – ligger Nordiska förbundets mission. Vi ser metapolitiken som en flerdimensionell, odogmatisk och dynamisk kraft med potential att fånga essensen i viktiga frågor och lyfta fram synsätt som underminerar och bryter ner det politiskt korrekta töcken och de skuldkänslor som idag tynger de nordiska folken.

Men metapolitiken inte bara underminerar och bryter ner, den skapar, uppmuntrar, inspirerar och belyser. I sin helhet syftar vår metapolitik till att sätta en identitär strömning i gungning, en strömning som växer i styrka både genom våra egna helt fria och genom etablissemangets delvis censurerade kanaler. En strömning som när den väl nått en kritisk massa kommer att leva ett eget ohejdbart liv som fundamentalt omvälver dagens inskränkta, offentliga rum och bereder vägen för en nordisk kultur- och folkrenässans – återkomsten av en ny nordisk guldålder.

::Introduktion::

Den franska Nya Högern föddes 1968. Den är inte en politisk rörelse utan en tankesmedja och en meningsriktning. Under mer än 30 år har den i böcker och tidningar, samtal och konferenser, seminarier och sommarskolor sökt att formulera ett metapolitiskt perspektiv.

Metapolitik är inte politik med andra medel. Det är varken en “strategi” för att påtvinga ett intellektuellt herravälde eller ett försök att misskreditera andra möjliga attityder eller dagordningar. Den vilar uteslutande på premissen att idéer spelar en fundamental roll i det kollektiva medvetandet och, mer allmänt, i den mänskliga historien. Genom sina verk har Aristoteles, St. Augustine, René Descartes, Immanuel Kant, Adam Smith och Karl Marx framkallat avgörande revolutioner vilkas verkan känns än idag. Historien är ett resultat av mänsklig vilja och handling, men alltid inom övertygelsernas, trosbekännelsernas och föreställningarnas ramverk vilka tillhandahåller mening och riktning. Den franska Nya Högerns mål är att bidraga till pånyttfödelsen av dessa sociohistoriska föreställningar.

Denna metapolitiska rörelse grundas, mer än någonsin, på en reflektion över evolutionen av de västerländska samhällena inför det stundande tjugoförsta århundradet. Å ena sidan kan man iaktta en ökande oförmåga bland politiska partier, fackrörelser, regeringar, klassiska former av erövringar och utövande av politisk makt, och å andra sidan ett snabbt föråldrande av alla antiteser (först och främst Höger och Vänster) vilka har karaktäriserat moderniteten. Dessutom fortgår en aldrig tidigare skådad kunskapsexplosion som sprider sig utan någon hänsyn till dess konsekvenser. I en värld där slutna enheter har banat vägen för sammankopplade nätverk med allt otydligare referenspunkter försöker metapolitiken, bortom politiska splittringar och genom en ny syntes att förnya ett tvärgående tankesätt, samt att studera alla kunskapsområden för att kunna presentera en sammanhängande världsbild. Detta har varit vårt mål under 30 år.

Detta manifest sammanfattar allt detta. Den första delen (Positioner) tillhandahåller en kritisk analys av nutiden; den andra delen (Fundament) framför vår syn på människan och världen. Båda inspireras av ett brett synsätt som utmanar de flesta av dagens intellektuella antiteser. Tribalism och globalism, nationalism och internationalism, liberalism och marxism, individualism och kollektivism, progressivism och konservatism motsätter alla varandra med den exkluderade mittens självgoda logik. Under ett århundrade har dessa konstgjorda motståndare dolt det grundläggande: omfattningen av en kris som kräver en radikal förnyelse av tankesätt, beslut och handling. Det är således lönlöst att söka denna förnyelse bland det som redan har skrivits. Likväl har den franska Nya Högern lånat idéer från olika teoretiska resurser. Den har inte tvekat att använda det som verkar värdefullt inom alla politiska strömningar. Detta vida synsätt har framkallat en vrede bland tankens väktare vilka söker låsa fast ideologiska ortodoxier för att förlama alla nya hotande synteser.

Från första början har den franska Nya Högern fört samman folk intresserade av att delta i utvecklandet av en gemenskap. I Frankrike likväl som i andra länder utgör den en gemenskap för arbete och reflektion, vars medlemmar inte nödvändigtvis är intellektuella, men vilka alla på ett eller annat sätt är intresserade av idéernas kamp. Den tredje delen av detta manifest (Utsikter) tar ställning i aktuella frågor, debatter och framtiden för folk och civilisation.