Nordiska förbundet — identitär gramscianism

Den nordiska och europeiska kulturvärlden håller på att dö ut. Folkgemenskapen är sedan länge förvittrad och har ersatts av en hejdlös egoistisk konsumtionskult som bryter ner de etniska banden, miljön och tusenåriga traditioner. Stora, främmande människomassor flyttar in i Europa och Norden utan att folken reser sig i protest. För att finna orsakerna och lösningen på denna kris måste vi gå bakom de konstruerade sanningar som de flesta tar för givna; bakom ridån av symboler, etnomasochism, kulturupplösning och massmedial indoktrinering som omedvetet styr våra liv.

Vår kultur befinner sig i djup kris. Som nordbor står vi inför stora utmaningar. Traditionella, samhällsbärande värden som heder, ära, offervilja och sammanhållning, vördnad för tidigare generationers uppoffringar, synen på den egna generationen som en länk i en lång kedja från forntid till framtid har under lång tid undergrävts. Samtidens generationer har förlorat hoppet på framtiden och försöker att existera i nuet, medan de äldre lever i minnet av det förgångna.

Teknologiskt står vi visserligen idag högre än någonsin tidigare. Men med ett tilltagande kulturellt förfall och intellektuell förslappning undermineras på sikt även möjligheterna till fortsatt vetenskapliga framsteg. Då samhällsupplösningen är så långt gången har många ur vårt folk till och med börjat acceptera storskalig etablering och expansion av helt väsenskilda folkslag här i norr på vår egen svenska mark som av historisk hävd tillhör just oss. Här är den plats där vårt folk måste kunna fortsätta leva i oinskränkt frihet som herrar i vårt eget hus för att ha möjlighet till fortsatt utveckling i linje med våra egna, unika förutsättningar.

Vår kultur har gradvis förfallit till en materialistisk, hedonistisk konsumtionskultur – resultatet av ett långsamt tillintetgörande av den ursprungliga nordiska och europeiska kulturen. En av de främsta orsakerna till detta var störtandet av den europeiska aristokratin i den franska och den amerikanska revolutionen, en annan var framväxten av ett industrialiserat och alltmer rotlöst Europa. Efter 1945 har en amerikaniserad konsumtions- och underhållningskult importerats och som steg för steg har trängt undan de sista resterna av de egna och suveräna kulturerna inom Europa och Norden.

Vi lever i en fragmenterad och relativiserad verklighet, där alla kulturella erfarenheter, sanningar och myter har ersatts av påstått allmängiltiga abstraktioner gömda under namn som humanism, demokrati och mänskliga rättigheter.

En historisk utveckling som började med renässansens framväxt av en borgerlig materialistisk civilisation – som vidare ledde fram till de borgerlig-liberala revolutionerna i Amerika 1776 och Frankrike 1789 – fortsatte med kapitalismens och industrialismens framväxt – därefter den kommunistiska revolutionen. Slutligen två världskrig som lämnade Europa och Norden kulturellt krossat och stympat.

Det sista steget är massimmigrationen av främmande folk som, med de alltmer rotlösa och kulturellt försvagade nordbornas likgiltiga och omedvetna samtycke, har bosatt sig inom Nordens och Europas gränser. Dessa breder sedan ut sig på våra egna folks bekostnad. Européer och nordbor reagerar varken politiskt eller kulturellt, utan låter det hela ske tyst och passivt. De få politiska reaktioner som kommer till uttryck reagerar oftast bara på symptomen, så som massimmigration, familjeupplösning och kriminalitet. Utan att angripa de essentiella problemen i dagens Europa och Norden.

För att komma närmare kärnan av Nordens politiska och kulturella utmaningar räcker det inte med att blicka bakåt eller att enbart reagera på de sista symptomen av de djupa orsaker som ligger bakom utplånandet av Nordens kultur och sedermera folk. Vi måste identifiera de bakomliggande orsakerna och sammanhangen till den situation som vårt folk befinner sig i nu, analysera dessa och sedan, i politiskt och kulturellt hänseende, agera i enlighet med de slutsatser vi kommer fram till. Det vi således behöver är ett metapolitiskt tänkande och agerande. Den metapolitiska analysen identifierar inte bara politiska och statliga beslut utan även vad som styr och påverkar samhällsutvecklingen som helhet. Metapolitiken tar hänsyn till kultur, ekonomi, historia, utrikes- och inrikespolitik, inte bara stat, parti eller nation. Vi måste förstå samhället i sin helhet, som en organism, för att kunna reformera och även revolutionera samhället fundamentalt och varaktigt.

Den motståndskamp som avser att i grunden förändra denna utveckling bedrivs av en liten minoritet i samhället. Men, som filosofen Oswald Spengler sade, är det just minoriteter som förändrar historiens gång. Organiserade minoriteter har upprepade gånger genom historien lyckats tillskansa sig makt i samhället och slutligen dominerat maktsfären genom att tillämpa genomtänkta strategier.

De sammanslutningar som under historiens lopp verkat för de nordiska folkens väl har däremot låst sig vid de strategier som tidigare varit framgångsrika. Men historien återupprepar sig inte i samma former, utan i principer. Därför är kopierande av tidigare politiska och revolutionära framgångar dömda att misslyckas. Det har bara funnits en Caesar och en Napoleon, för att illustrera det enkelt. Vi måste lära av historien inte bara hur vi griper makten, utan vad makten är, vad den styrs av, vad den vill och var den egentligen finns. Metapolitiken är politikens förutsättning och totala konsekvens – maktens dynamik från gatuplan till stat och parlament, i media och press, inom konst, kultur och populärkultur. Kort sagt alla de kanaler som kommunicerar värden som uppfattas kollektivt och individuellt. Därför ska den metapolitiska analysen komma före det politiska agerandet. En analys som bör vara ideologiskt obunden i den grad det är möjligt.

Därför vänder vi våra blickar mot den marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, som hade en ledande roll inom den socialistiska rörelsen vid tiden innan och under Mussolinis regim. Försöken att erövra fabrikerna från de borgerliga i Norditalien under åren 1919 och 1920 kom till korta. 1926, fyra år efter Mussolinis maktövertagande, dömdes Gramsci till tjugo års fängelse för sin regimfientliga verksamhet och satt i fångenskap fram till sin död år 1936. Ett verk av stor strategisk betydelse som Gramsci författade under fängelsetiden hette Quademi del carcere, översatt till svenska: Anteckningsböcker från fängelset.

I detta verk skrev Gramsci att staten inte är begränsad till en politisk apparat. Den opererar i själva verket parallellt med den så kallade civila apparaten. Med andra ord: varje politisk apparat förstärks av en civil konsensus, ett socialt och psykologiskt stöd från massorna. Detta stöd tar sitt uttryck i en samstämmighet på kulturens, världsåskådningarnas och sedvänjornas nivå. Den politiska makten stödjer sig således – för att överhuvudtaget kunna bestå – på en hos massorna socialt etablerad och utspridd kulturell makt.

Efter slutet av det första europeiska inbördeskriget, i en period av extrema kriser, skakades Italien av våldsamma arbetaruppror, expropriering av bönders lantegendomar och många traditionella samhällsinstitutioners sammanbrott. Dessa oroligheter nådde sin kulmen i september 1920, då medlemmar i handelsfackförbundet ockuperade Norditaliens metallindustri, den mest avancerade sektorn inom näringslivet, och försökte återuppta produktionen under arbetarnas kontroll. För ett ögonblick verkade det som att de skulle följa ryssarnas exempel och genomföra en revolutionär övergång till en Sovjetliknande regim. Men så blev det inte. Strejkerna avtog snart, de vänsterorienterade partierna splittrades, och inom två års tid hade Mussolinis fasciströrelse tagit kontroll över statsapparaten.

I sina reflektioner under fängelsetiden funderade Gramsci gång på gång över frågan om varför de lägre samhällsklasserna, under en period då de styrande institutionerna befann sig i oordning och den härskande klassen saknade de nödvändiga medlen för maktutövning, hade misslyckats med att vidmakthålla den revolutionära utvecklingen. Hans slutsats var att svaret stod att finna i ideologin. Till skillnad från sina marxistiska kollegor ansåg han att statens auktoritet vilade på mer än dess polis och rättsväsende. Gramsci, som var utbildad i historisk lingvistik, hade insett att eftersom ”det samhällsskikt som dominerade språket utövade auktoritet över närliggande, lägre samhällsskikt”, hade det möjlighet att påverka dess språkbruk. Revolutionären Gramsci kom fram till en liknande slutsats om kulturens roll. Enligt hans synsätt var den politiska maktutövningen beroende av samförstånd snarare än tvång. I enlighet med detta kunde staten regera, inte tack vare att de flesta människor levde i rädsla inför dess möjligheter till förtryck, utan snarare tack vare att staten anammade sådana idéer – en i samhället förhärskande ideologi – som gav dess handlingar legitimitet och fick dem att framstå som ”naturliga”.

På grundval av denna analys förstod Gramsci varför marxisterna inte lyckades erövra den politiska makten i borgerliga demokratier. De besatt inte den kulturella makten. Ingen kan störta en politisk apparat utan att dessförinnan ha försäkrat sig om den kulturella makten som den politiska makten ytterst vilar på. Först måste man vinna folkets samtycke genom att påverka idéerna, sedvänjorna, tankesätten, värdesystemet, konsten och utbildningen.

I vad den italienska teoretikern beskrev som ett ”ställningskrig” – ett krig i vilket idéer och uppfattningar var de huvudsakliga skiljelinjerna – skulle segern vara beroende av att man lyckades omdefiniera de förhärskande värderingarna, upprätta alternativa institutioner och underminera befolkningens befintliga värdegrund. En andlig eller kulturell revolution betraktades således som en nödvändig förutsättning för en politisk revolution. Övertagandet av den politiska makten är nämligen bara det sista steget i en lång process, en process som börjar med det metapolitiska. Metapolitik handlar helt enkelt om att påverka människors tankar, deras världsbild, deras begrepp. Först när det metapolitiska arbetet rönt framgång och befolkningen känner behovet av skifte som en självklar nödvändighet börjar den politiska makten – som då lösgjorts från allmänhetens konsensus – att vackla. För att slutligen falla. Metapolitiken kan därför ses som ett revolutionärt krig på världsåskådningens, tankekonstens och kulturens nivå.

Utifrån dessa insikter konstaterar vi att en politisk rörelse som åsidosätter den metapolitiska och kulturella kampen är oförmögen att åstadkomma bestående samhällsförändringar. En politisk kamp måste föregås, legitimeras och understödjas av en metapolitisk kamp.

Annars är den dömd att misslyckas.

I detta, att utgöra ett metapolitiskt avantgarde – och därmed ett livsviktigt komplement till varje politiskt initiativ – ligger Nordiska förbundets mission. Vi ser metapolitiken som en flerdimensionell, odogmatisk och dynamisk kraft med potential att fånga essensen i viktiga frågor och lyfta fram synsätt som underminerar och bryter ner det politiskt korrekta töcken och de skuldkänslor som idag tynger de nordiska folken.

Men metapolitiken inte bara underminerar och bryter ner, den skapar, uppmuntrar, inspirerar och belyser. I sin helhet syftar vår metapolitik till att sätta en identitär strömning i gungning, en strömning som växer i styrka både genom våra egna helt fria och genom etablissemangets delvis censurerade kanaler. En strömning som när den väl nått en kritisk massa kommer att leva ett eget ohejdbart liv som fundamentalt omvälver dagens inskränkta, offentliga rum och bereder vägen för en nordisk kultur- och folkrenässans – återkomsten av en ny nordisk guldålder.

~ av arkeofuturism den maj 25, 2008.