Från skymning till gryning

Guillaume Faye är en av den franska Nya Högerns mest framträdande teoretiker. I ett tal han höll i maj 2005 i Moskva be- handlar han de påtagliga hot de europeiska folken nu står inför. Bland annat den förödande massinvandringen till Europa, förstörelsen av Europas etniskbiologiska grund och den nya amerikanska imperialismen.

Inte sedan det Romerska imperiets fall har Europa upplevt en så dramatisk situation. Det står inför en fara som saknar motstycke i dess historia och vet inte ens om det – eller snarare vägrar att se det. Europa har invaderats, ockuperats och koloniserats av folk från Syd och av islam. Det domineras av USA som utkämpar ett skoningslöst ekonomiskt krig mot Europa. Det håller på att kollapsa demografiskt, medan dess befolkning åldras och slutar fortplanta sig. Europa har förvekligats av dekadenta, nihilistiska ideologier förtäckta med en obesvärad optimism, och det har drabbats av en aldrig tidigare skådad tillbakagång av kultur och utbildning till primitivism och materialism. Europa är världens sjuke man. Och dess politiska klasser samarbetar aktivt med dess intellektuella elit i detta rasliga självmord. Mitt resonemang handlar inte enbart om invandring utan även om en kolonisation och en invasion som omvandlar Europas biologiska och etnisk-kulturella härstamning; det handlar om att inte bereda väg för förtvivlan; om att se att kampen just har börjat och att veta att de nära besläktade europeiska folken inte har något annat alternativ än att förenas till sitt gemensamma försvar.

Avkolonialiseringen upprepar sig

Är amerikaniseringen av planeten, som man generellt påstår, den historiska konsekvensen av den europeiska kolonialismen? Bland progressiva kretsar uppfattas ofta denna tes som endast delvis sann. Den europeiska kolonialismen, som den framträdde från 1500-talet till 1900-talet, måste i själva verket tydligt avskiljas från dess efterträdare, nykolonialismen.

Den traditionella europeiska kolonialismen tolkade en hegemonisk och imperialistisk vilja, som inte nödvändigtvis innebar förstörelsen av de koloniserades värden. Utan från 1800-talet var den europiska kolonialismen också uttrycket för en ”civiliserande” vilja, sprungen ur den filosofiska universalismen från Upplysningens sekel samt en jämlikhetssträvan som tvingade kolonisatören att assimilera den koloniserade samt att ta ifrån denne sina värden.

Samtidigt som USA fördömde de europeiska makternas hegemoniska och imperialistiska strävan, i en anda av humanistisk och messiansk moral, bidrog de också på ett avgörande sätt till nedmonteringen av kolonialmakterna. Inte för att befria de koloniserade folken, utan för att ersätta den traditionella koloniala ordningen, i den politiska essensen, med en nykolonialism som från kolonialismen endast hade bevarat viljan att ”civilisera”. Således har den ”amerikaniserade” nykolonialismen endast radikaliserat hoten som kunde uppväga den tidigare europeiska kolonialismen över de koloniserade folkens identitet.

Nordiska förbundet — identitär gramscianism

Den nordiska och europeiska kulturvärlden håller på att dö ut. Folkgemenskapen är sedan länge förvittrad och har ersatts av en hejdlös egoistisk konsumtionskult som bryter ner de etniska banden, miljön och tusenåriga traditioner. Stora, främmande människomassor flyttar in i Europa och Norden utan att folken reser sig i protest. För att finna orsakerna och lösningen på denna kris måste vi gå bakom de konstruerade sanningar som de flesta tar för givna; bakom ridån av symboler, etnomasochism, kulturupplösning och massmedial indoktrinering som omedvetet styr våra liv.

Vår kultur befinner sig i djup kris. Som nordbor står vi inför stora utmaningar. Traditionella, samhällsbärande värden som heder, ära, offervilja och sammanhållning, vördnad för tidigare generationers uppoffringar, synen på den egna generationen som en länk i en lång kedja från forntid till framtid har under lång tid undergrävts. Samtidens generationer har förlorat hoppet på framtiden och försöker att existera i nuet, medan de äldre lever i minnet av det förgångna.

Teknologiskt står vi visserligen idag högre än någonsin tidigare. Men med ett tilltagande kulturellt förfall och intellektuell förslappning undermineras på sikt även möjligheterna till fortsatt vetenskapliga framsteg. Då samhällsupplösningen är så långt gången har många ur vårt folk till och med börjat acceptera storskalig etablering och expansion av helt väsenskilda folkslag här i norr på vår egen svenska mark som av historisk hävd tillhör just oss. Här är den plats där vårt folk måste kunna fortsätta leva i oinskränkt frihet som herrar i vårt eget hus för att ha möjlighet till fortsatt utveckling i linje med våra egna, unika förutsättningar.

Den Nya högern år 2000

Nedan följer ett utdrag ur essän Manifesto of the French New Right in the Year 2000 författad av GRECE’s frontfigur Alain de Benoist tillsammans med Charles Champetier. Essän kan ses som en bra introduktion till den Nya Högern i allmänhet och den franska tankesmedjan GRECE i synnerhet.

::Introduktion::

Den franska Nya Högern föddes 1968. Den är inte en politisk rörelse utan en tankesmedja och en meningsriktning. Under mer än 30 år har den i böcker och tidningar, samtal och konferenser, seminarier och sommarskolor sökt att formulera ett metapolitiskt perspektiv.

Metapolitik är inte politik med andra medel. Det är varken en “strategi” för att påtvinga ett intellektuellt herravälde eller ett försök att misskreditera andra möjliga attityder eller dagordningar. Den vilar uteslutande på premissen att idéer spelar en fundamental roll i det kollektiva medvetandet och, mer allmänt, i den mänskliga historien. Genom sina verk har Aristoteles, St. Augustine, René Descartes, Immanuel Kant, Adam Smith och Karl Marx framkallat avgörande revolutioner vilkas verkan känns än idag. Historien är ett resultat av mänsklig vilja och handling, men alltid inom övertygelsernas, trosbekännelsernas och föreställningarnas ramverk vilka tillhandahåller mening och riktning. Den franska Nya Högerns mål är att bidraga till pånyttfödelsen av dessa sociohistoriska föreställningar.

Denna metapolitiska rörelse grundas, mer än någonsin, på en reflektion över evolutionen av de västerländska samhällena inför det stundande tjugoförsta århundradet. Å ena sidan kan man iaktta en ökande oförmåga bland politiska partier, fackrörelser, regeringar, klassiska former av erövringar och utövande av politisk makt, och å andra sidan ett snabbt föråldrande av alla antiteser (först och främst Höger och Vänster) vilka har karaktäriserat moderniteten. Dessutom fortgår en aldrig tidigare skådad kunskapsexplosion som sprider sig utan någon hänsyn till dess konsekvenser. I en värld där slutna enheter har banat vägen för sammankopplade nätverk med allt otydligare referenspunkter försöker metapolitiken, bortom politiska splittringar och genom en ny syntes att förnya ett tvärgående tankesätt, samt att studera alla kunskapsområden för att kunna presentera en sammanhängande världsbild. Detta har varit vårt mål under 30 år.